nyaste uppdrag.
Jag är en hemlig agent som bekämpar terrorister. I måndags fick vi ett brev som under min 10 år aldrig sett något liknade. Terroristerna har skickat ett brev till oss det ska göra någonting i Frankrike. Det ända ledtråden som var viktigast är att det är i Paris men inget mer. Hela agentkåren åkte till Paris.
När jag kom till Paris träffade jag min kusin. Han ville att vi skulle till Eiffeltornet innan uppdraget. När vi kom till Eiffeltornet såg jag något märkligt. En man som hade fick kniv. Plötslig slog det mig han kan var en av terroristerna. Hur skulle jag berätta för min kusin? Jag var tvungen att lämna honom men hur. Jag kan inte låta terroristen komma undan. Jag var tvungen att berätta för han. Precis jag skulle berätta kom min kusins flickvän, då var han tvungen att gå.
Nu kunde jag följa efter terroristen. Men jag såg inte en skymt av terroristen. Sedan ser jag hans vita tröja och han gick in i bilen. terroristen börja köra sin bil, jag var tvungen att ta någons bil. Men vems bil ska jag ta! Jag kollade åt höger och vänster. Men hittade ingens bil Jag kunde ta. Jag fick syn på en man som tappade sina nycklar.
Jag sprang mot personen tog tag i hans tröja, slängde bort han,tog hans nycklar, öppnade dörren, startade bilen och körde. Jag måste ha låg profil, terroristen får inte märka mig. Han kör snabbare nu märkte jag att han fick syn på mig. Men jag undrade för mig själv hur kunde han märka mig. Han måste sett mitt polismärke i Eiffeltornet. Men jag kan inte tänka på det nu. Jag måste fånga honom. Min bil var inte tillräcklig snabb så jag skrev ner hans registreringsnummer. Jag börja tänka om jag ska hämta förstärkning eller göra det själv.
Min magkänsla sa att något kommer att hända. Jag måste hoppar ur bilen nu. Polisen är strax bakom mig. Men det är folk överallt, måste tänka snabbt. Jag ser en mask precis bredvid mig. Jag tog upp masken, sätter på mig den. Jag tvärbromsar springer ut, hoppar ner från bron. Det är bra att jag alltid har med mig flyttväst. Jag simmade till land och såg något annat märkligt. Och jag kollade upp vad det var.
Den där terroristen som kom undan. Han är här med några andra. Jag gick närmre för att veta vad de tänker göra. Men kunde inte höra skarpt. Det ända jag hörde va klockan 18.00 Eiffeltornet. Jag försöker komma närmre typisk, av mig så måste jag trappar på en pinne. Mitt hjärta dunka hårdare, snabbare, rädslan blev starkare, magen pirrade. Jag hade också glömt min pistol. Jag var redo att springa men terroristerna var annorlunda de sprang bara iväg.
Det är mystisk, kanske det är något allvarligt. Jag gick närmre, kollade om de hade tappat något. Men kunde inte hittar nåt. Det prasslade i buskarna någon, är här. En röst som låt precis som när terroristerna pratade med varandra. Men nu hade de hämtat mer killa, alla hade med sig pistol. Det kliade, det var taggar överallt. Jag kunde känna hur bara myrorna försökte ta sig upp i kroppen. Jag var tvungen att göra det dummaste man kan göra i det här situationen. Adrenalinet blev bara starkare och starkare, benmusklerna blev hårdare. Jag hade mer kraft från ingenstans, jag ställde mig upp snabbt, rusade till sjön. Skotten passerade förbi hur som helst. Jag hoppade i sjön, simmade under vattnet. Trycket av skotten skrämde mig men jag klarade till andra sidan.
Nästa dag klockan 17.45 var jag i nästan högst upp. Jag hade bara en våningen kvar. Att låtsar att jag var en turist var en bra ide tyckte jag iallafall. Jag kunde inte komma upp, det hade spärrat hissen. Varför just nu i den här tiden och i dag? Det här kunde inte stämma. Jag måste ta mig upp. Jag började att klättra, när jag var uppe. Var det helt tyst mitt framför mig ser jag en atombomb. Jag sprang mot bomben och försökte detonera den. Klick, jag tog upp händerna. Det var 7 terrorister som hade pistol och riktade mot mig. Det tog mig till kanten.
-Vad ska du göra? sa terroristen.
-Vet inte sa? sa jag.
-Varför flina du då?
-Titta bakom dig.
Jag hade hämtat förstärkning innan jag klättrade upp. Så dum är jag inte. Tur att jag vet hur man detonera atombomb. Fast det här var komplicerat det var hundratals sladdar. Det hade målat svart på alla sladdarna. Svetten rann som ett vattenfall, jag kunde inte tänka. Jag visste inte vilken var vicket. Jag klippte av alla sladdar och atombomben hade inaktiverat. Jag skrek av ilskan
-Varför ville ni spränga paris?
-Vår plan var att får hit hela agentkåren. Så vi kunde spränga Paris. Så det inte skulle finnas någon mer organisation som bekämpar terrorister.
-Det lyckades inte så bra. Och ni vet att ni kommer att få dödsstraff.
Allt det här var över. Jag åkte hem till min familj, tog pensionen från agentlivet. Och skrev ett bok om mina äventyr.
